När ett nyfött barn håller ena armen stilla blir många föräldrar snabbt oroliga. En plexusskada innebär att nerverna som styr axel, arm och hand har påverkats, ofta i samband med förlossningen. Här går jag igenom hur skadan märks, när vården ska kontaktas, hur rehabiliteringen fungerar och vad som kan påverka barnets rörelseförmåga på längre sikt.
Det viktigaste att veta om plexusskador hos barn
- Vanligt tecken är att barnet inte rör ena armen som vanligt efter födseln.
- Skadan läker ofta av sig själv, och många barn återfår funktionen inom två till tre månader.
- En barnläkare och fysioterapeut följer rörelseförmågan, särskilt i axel, armbåge, handled och fingrar.
- Försiktig rörelseträning minskar risken för stelhet, men övningarna ska visas av vårdpersonal.
- Vid allvarligare nervskador kan operation behövas, ofta inom tre till sex månader.
Vad händer vid en plexusskada hos barn?
Plexus brachialis är ett nätverk av nerver mellan halsen och armen. Nerverna fungerar som kroppens ledningar och skickar signaler från hjärnan till musklerna samt information tillbaka från huden och lederna. När de sträcks eller skadas kan barnet få svaghet, nedsatt känsel eller förlamning i delar av armen.
Hos nyfödda uppstår skadan oftast i samband med en komplicerad förlossning, till exempel om barnets axel fastnar. Den kan också uppkomma senare efter ett fall, en trafikolycka eller annan kraftig skada mot nacke och skuldra. Då handlar det inte om en förlossningsskada, men principen är densamma: nervsignalerna till armen fungerar inte normalt.
Olika delar av nervflätan kan påverkas
Den vanligaste formen drabbar de övre nervrötterna och kallas ofta Erbs pares. Då kan barnet ha svårt att lyfta armen, böja armbågen eller vrida handflatan uppåt, medan fingrarna ofta går att röra.
En skada längre ned i nervflätan kallas Klumpkes pares och påverkar framför allt hand och fingrar. Totala skador, där hela armen påverkas, är ovanligare men mer allvarliga. Den exakta typen går inte alltid att bedöma direkt efter födseln, eftersom nervläkning och barnets utveckling behöver följas över tid.
Så märks skadan i vardagen
Det första tecknet är ofta att barnet rör den ena armen mindre eller inte alls. Armen kan ligga slappt intill kroppen, vara inåtroterad och ha en sträckt armbåge samt böjd handled. Hos vissa barn syns skillnaden mest när de försöker lyfta armen eller ta tag i något.
Rikshandboken beskriver också att Mororeflexen kan saknas på den påverkade sidan. Det är den reflex där ett spädbarn breder ut armarna vid ett plötsligt ljud eller en oväntad rörelse. Om handen och fingrarna fortfarande rör sig är det ofta ett tecken på att inte hela nervflätan är påverkad, men bara vårdpersonal kan bedöma vad fynden betyder.
Förväxla inte alltid nervskada med benbrott
Ett barn som inte rör armen kan också ha fått en fraktur på nyckelbenet eller överarmen. Smärta, svullnad, ömhet eller tydlig felställning talar mer för en skelettskada, men tillstånden kan förekomma samtidigt. Därför bör en nytillkommen eller oförklarad rörelsebegränsning alltid bedömas medicinskt.
Hos ett äldre barn efter en olycka ska man söka akut om armen blir kall, blek eller blå, om barnet har svår smärta, snabbt ökande svullnad eller plötsligt tappar känsel och rörelse. Vid osäkerhet kan du ringa 1177 för sjukvårdsrådgivning. Vid allvarligt påverkat allmäntillstånd eller andningsproblem gäller 112.
När barnet behöver undersökas och följas upp
En misstänkt skada efter födseln ska uppmärksammas redan på BB. Om barnet senare visar tecken som inte har förklarats bör föräldern kontakta barnklinik eller BVC skyndsamt. Det är inte läge att avvakta i flera veckor för att se om armen börjar fungera av sig själv utan att någon följer utvecklingen.
Undersökningen består framför allt av upprepade bedömningar av barnets spontana rörelser, reflexer, muskelstyrka och känsel. Föräldrar kan hjälpa till genom att notera förändringar och filma barnets rörelser hemma. En kort film från vardagen visar ibland mer än ett enstaka besök på mottagningen.
Tidsförloppet har stor betydelse
Om barnet inte kan röra båda armarna på ungefär samma sätt vid två månaders ålder brukar specialistbedömning bli aktuell. Det betyder inte automatiskt att operation krävs, men det visar att uppföljningen behöver vara mer detaljerad.
Magnetkamera kan användas när vården behöver bedöma en mer omfattande nervskada inför eventuell operation. Senare kan datortomografi eller annan bilddiagnostik behövas för att undersöka hur axelleden utvecklas. Jag tycker att det viktigaste för föräldrar är att se uppföljningen som en process, inte som ett enda test som direkt ger hela prognosen.
Behandling som skyddar rörligheten
Behandlingen anpassas efter vilka nerver och muskler som fungerar. Under den första tiden är målet framför allt att hålla lederna rörliga medan nerven återhämtar sig. En fysioterapeut visar hur rörelserna ska göras, och en arbetsterapeut kan hjälpa barnet att använda armen i lek och vardag.
Övningarna ska vara lugna, regelbundna och smärtfria. Tvinga aldrig fram en rörelse och dra inte i barnets arm. För små barn kan träningen vävas in i påklädning, bad och lek, men exakt upplägg ska följa instruktionerna från barnets behandlare.
| Åtgärd | Vad den kan bidra med | Viktig begränsning |
|---|---|---|
| Fysioterapi | Bevarar rörlighet och följer muskelaktivitet över tid | Ska anpassas efter barnets nervfunktion och ålder |
| Arbetsterapi | Gör det lättare att använda armen i lek, förskola och skola | Kan behöva förändras när barnets krav och aktiviteter ändras |
| Ortoser eller skenor | Kan motverka felställning och stelhet i vissa leder | Ska provas ut och följas upp av professionell personal |
| Nervkirurgi | Kan reparera eller rekonstruera en allvarligt skadad nerv | Passar inte alla och resultatet beror på skadans omfattning |
När blir operation aktuell?
De flesta barn behöver inte opereras. Om nervskadan är allvarlig och återhämtningen uteblir kan nervrekonstruktion övervägas. 1177 anger att resultatet ofta blir bättre när en sådan operation kan göras inom tre till sex månader, men beslutet fattas individuellt av ett specialiserat team.
Vid en nervrekonstruktion kan den skadade nerven repareras eller kompletteras med ett nervgraft, där en frisk nerv används för att skapa en ny förbindelse. Senare i uppväxten kan andra ingrepp ibland bli aktuella om axeln blir stel eller om muskler, senor och leder utvecklas ojämnt. En senare operation ersätter inte rehabiliteringen, utan kan vara ett sätt att förbättra funktionen när problemet blivit tydligare.
Att växa upp med kvarstående svaghet
Om armen inte återhämtar sig helt under de första två till tre månaderna kan barnet få bestående skillnader i styrka, koordination eller rörlighet. Axeln kan bli stel, armbågen kanske inte sträcks fullt och den påverkade armen kan växa något långsammare. Hur mycket det märks varierar kraftigt mellan olika barn.
Jag brukar se funktionsmålet som viktigare än en perfekt symmetri. Ett barn kan ha viss begränsning i axeln men ändå klä sig, cykla, simma och delta i idrott. I andra fall behövs anpassningar för aktiviteter som kräver två händer samtidigt, exempelvis saxarbete, vissa instrument eller praktiska moment i skolan.
Läs också: Stressfraktur och sjukskrivning - vad gäller?
Lek och delaktighet gör stor skillnad
Det är lätt att vuxna börjar skydda den svagare armen så mycket att barnet använder den ännu mindre. Med vägledning från fysioterapeut eller arbetsterapeut kan man i stället skapa lek där den påverkade handen får en naturlig roll, utan att varje aktivitet blir en träningsstund.
Förskola och skola kan behöva enkla lösningar som extra tid, anpassade saxar, stabilare sittställning eller hjälp vid moment som kräver kraft. Tonåren kan också väcka frågor om utseende och kroppsskillnader. Barnets egna upplevelse bör få lika mycket plats som mätningen av rörlighet.
Små steg som gör vården mer träffsäker
- Be om en tydlig plan för vem som följer barnet och när nästa bedömning ska ske.
- Skriv ned vilka rörelser barnet klarar nu och vilka som förändras från vecka till vecka.
- Filma korta vardagssituationer, till exempel när barnet griper, lyfter armen eller leker.
- Fråga innan hemövningar ändras, även om en rörelse verkar enkel.
- Be förskolan eller skolan beskriva konkreta svårigheter, inte bara säga att barnet är “svagt” i armen.
En plexusskada behöver inte definiera barnets vardag, men den mår bra av tidig uppföljning och realistiska mål. Det viktigaste är att upptäcka utebliven återhämtning i tid, skydda ledernas rörlighet och ge barnet möjlighet att använda armen på sitt eget sätt.
